Ensam är inte stark

Att känna sig ensam innebär inte bara stort lidande – det är också farligt för vår psykiska och fysiska hälsa. Men vad påverkar vår känsla av ensamhet, vem riskerar att drabbas, och hur förhindrar vi en ensamhetsepidemi i spåren av coronakrisen?

Simon minns inte riktigt när ensamhetskänslan började komma smygande. Han har nära vänner men är singel och längtar efter barn. Han har också ont om släktingar i Sverige, pappan bor utomlands och mamman dog för ett par år sedan. Sommaren 2003 gick han in i väggen, fick en depressionsdiagnos och blev sjukskriven. I dag har han sjukersättning på halvtid och är student, krönikör och debattör på den andra halvan.

Kanske kom ensamheten 2016 när mamma dog, funderar Simon. De hade en nära relation och mycket kontakt. Samtidigt som ensamhetsfilten kan vara tung upplever inte Simon att den definierar honom som människa. Den är en del av honom, precis som att
han är både jude och svensk, seglare och hundägare.

Ensamheten är som en filt som ligger över mig i långa perioder. Den finns där både när jag är själv hemma och tillsammans med vänner, särskilt de som har familj eller barn.
Simon, 41

Ensamhet är den känsla som uppstår när vi inte har de sociala relationer som vi önskar. Det berättar Juulia Suvilehto, forskare i social och affektiv neurovetenskap vid Linköpings universitet. Det kan handla om antal kontakter eller kvaliteten på relationerna. Men ensamhet behöver inte vara detsamma som social isolering, då du har få relationer.

– Du kan till exempel bo själv och vara helt tillfreds med ditt sociala liv. Samtidigt kan en annan person ha många vänner och ändå känna sig ensam, säger Juulia Suvilehto.

Ofrivillig ensamhet påverkar både vår psykiska och fysiska hälsa. Hon berättar att personer som känner sig ensamma ofta skattar sitt välbefinnande och sin livskvalitet lägre än andra. En stark upp­levelse av ensamhet är även förenat med högre risk för ångest och depression, något som i sin tur ökar risken för självmord.

Ensamma personer tenderar också att få starkare stressreaktioner, högre blodtryck, sämre immun­försvar och ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Men forskarna vet inte än hur orsakssambanden ser ut, enligt Juulia Suvilehto. På gruppnivå har personer som känner sig ensamma även sämre levnadsvanor; röker mer, är mindre fysiskt aktiva och sover sämre – tre saker som kan leda till andra hälsoproblem.

– Sammantaget ökar ensamhet risken för dödlighet lika mycket som övervikt eller rökning. På samhälls­nivå kan det öka hälso- och sjukvårdskostnaderna samt påverka människors förmåga att arbeta och bidra till samhället.

Men varför påverkas vi så av att känna oss ensamma? Behovet av sociala relationer, förklarar Juulia Suvilehto, är en djupt rotad instinkt i människan. Genom historien har det varit avgörande för vår överlevnad att tillhöra en grupp. Gruppen innebar beskydd och mer resurser för oss själva och våra barn.

– Vissa menar att känslan av ensamhet är en behovssignal. På samma sätt som törst är en signal på att kroppen behöver vatten ska ensamhetskänslan få dig att söka social kontakt.

Det finns en utbredd idé om att svenskar skulle vara extra ensamma. Ensammast i världen till och med. Men enligt Juulia Suvilehto finns det inte data som stödjer det. Enligt European Social Survey hör svenskarna tvärtom till dem som känner sig minst ensamma i Europa.

– Idén om den ensamma svensken kan handla om att Sverige har många ensamhushåll, men att bo själv och att känna sig ensam behöver som sagt inte vara samma sak.

I Sverige finns inte mycket forskning om hur ensamma människor upplever sig vara, och Juulia Suvilehto har därför fått leta i internationella studier. Den forskning som finns handlar framför allt om äldre personer, men det saknas forskning om andra åldersgrupper, berättar hon.

Frågan om ensamhet har aktualiserats i samband med coronapandemin. Vi behöver alltså sociala kontakter för att må bra, men uppmanas nu att isolera oss så mycket som möjligt. Det är sannolikt att restriktionerna ökar ensamheten, säger Juulia Suvilehto.

– Att etablera och upprätthålla sociala relationer kräver tid och ansträngning. Genom restriktionerna försvinner många av de saker som vi gör för att under­hålla våra relationer, och då måste vi kompensera genom att göra något annat, vilket kan vara krävande.

Hon berättar att unga vuxna och äldre personer över 70 år är de grupper som löper störst risk att känna sig ensamma. När det gäller unga vuxna exponeras de för många riskfaktorer. Det kan handla om att flytta till en ny ort, börja plugga, börja ett nytt jobb eller att en kärleksrelation tar slut. Då kan man förlora sitt sammanhang och behöva bygga upp ett nytt socialt nätverk.

Sociala band och den sociala miljön är särskilt viktiga under ungdomsåren. Vissa forskare talar om en ’känslig period av social utveckling’.
Juulia Suvilehto, forskare i social och affektiv neurovetenskap

– Den här typen av situationsbaserad ensamhet kan, i likhet med långvarig ensamhet, påverka det psykiska och fysiska välbefinnandet, och öka risken för dödlighet. Även om de negativa hälsoeffekterna av ensamhet är ännu värre för människor som lider av kronisk ensamhet. Det vore bra om vi visste hur vi kan stötta unga vuxna under den här perioden så att ensamheten inte blir kronisk.

Juulia Suvilehto berättar att det börjar komma vetenskapliga belägg som tyder på att psykisk ohälsa kopplad till ensamhet har ökat bland unga vuxna under pandemin.

– Sociala band och den sociala miljön är särskilt viktiga under ungdomsåren. Vissa forskare talar om en ”känslig period av social utveckling”. Så pandemin slår mot tonåringar och unga vuxna vid en särskilt sårbar tidpunkt. I vanliga och sociala medier har unga vittnat om att det har varit svårt att omorganisera sitt sociala nätverk under pandemin, till exempel om de har flyttat eller börjat plugga.

Juulia Suvilehto leder ett forskningsprojekt som ska studera ensamhet och social anpassning hos unga vuxna som nyligen börjat vid universitetet. Målet är att undersöka hur fenomenet ensamhet utvecklas över tid. Tidigare studier visar att många människors ensamhets­nivåer förändras när de börjar vid universitetet. I en studie kände sig 57 procent av de nya studenterna mer ensamma under sin första termin, jämfört med tidigare, och 37 procent kände sig mindre ensamma.

– Men vi vet inte varför det är så och vad som karaktäriserar personer som har lätt respektive svårt att omorganisera sitt sociala nätverk och anpassa sig till universitetslivet.

I Juulia Suvilehtos studie ska deltagarna bland annat svara på enkäter om sina sociala nätverk, hur nära de känner sig dessa personer och vilka sociala aktiviteter de ägnar sig åt. De kommer också vid ett flertal till­fällen att få frågor via sin mobiltelefon om de är ensamma eller med andra personer i just den stunden, vad de gör och om de känner sig ensamma.

– Vi vill se vilka faktorer som påverkar nivån av ensamhetskänslor och vad som får dessa att förändras över tid. Jag är bland annat nyfiken på att se vilken roll studentorganisationernas aktiviteter spelar.

Juulia Suvilehto och hennes kollegor ska också använda magnetkameror för att studera ett urval av deltagarna och hur deras hjärnor reagerar på olika sociala stimuli. De vill bland annat undersöka om personer reagerar olika beroende på deras nuvarande och tidigare erfarenheter av ensamhet.

– Vi sätter deltagaren i en stor maskin och tar 3D-bilder som visar vilka delar av hjärnan som aktiveras. Vi kan se hur hjärnan reagerar på att till exempel att se sociala bilder, uppleva social avvisning eller att bli utvärderad av en annan person.

Datainsamlingen har blivit försenad på grund av covid-19. Juulia Suvilehto vill fånga studenternas övergång från gymnasiet till universitet, och inte övergången från coronatillvaro till vanlig vardag. Hon hoppas att studien ska vara klar någon gång vintern 2022 eller senast sommaren 2023.

– Om vi har tur kanske vi hittar något som kan bidra till att skapa bättre insatser och aktiviteter vid universiteten för att stoppa ensamheten innan den blir kronisk. Men det är nästa steg. Jag hoppas också att projektet ska öka medvetenheten om att ensamhet är en viktig samhällsfråga som behöver förstås, fångas upp och motverkas.

– Vi behöver också diskutera vem som bär ansvaret för att lösa problemet ensamhet, fortsätter hon, i dag tycks det inte ligga hos någon. Samtidigt påverkar de negativa effekterna samhället som helhet.

Juulia Suvilehto har nyligen arbetat i Storbritannien och upplever att frågan har börjat tas på större allvar där under de senaste åren. Den tidigare premiär­ministern, Theresa May, tillsatte bland annat en ensamhetsminister. Man har också börjat med så kallad ”social prescribing”, ungefär ”sociala kontakter på recept” på svenska. Då kan bland annat läkare hänvisa sina patienter till en så kallad ”link worker” som har i uppgift att hjälpa personen att till exempel gå med i olika former av föreningar.

– De preliminära uppföljningarna visar att patienternas självrapporterade välbefinnande har förbättrats och att de också nyttjade hälso- och sjukvården i mindre utsträckning.

Den andra gruppen som löper störst risk för ensamhet är äldre personer. Ingmar Skoog är professor i psykiatri och föreståndare för AgeCap, Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet. Han berättar att hans studier visar att ungefär 17 procent av 70-åringarna känner sig ensamma ibland eller ofta, men att andra forskare har kommit fram till siffror på omkring 10 procent.

Ensamhet är ett politiskt problem, men också något som angår oss alla, vi kan alla bli bättre på att säga hej till människor oftare och hålla kontakten med vänner och släktingar.
Ingmar Skoog, professor i psykiatri

– Även om vi inte är ensammast i världen ligger siffrorna klart över folksjukdomsnivå, då minst en procent av befolkningen drabbas. Det är viktigt att vi minskar ensamheten, eftersom det är en plågsam känsla som också kan leda till allvarliga konsekvenser, säger Ingmar Skoog.

Sifforna ökar något med stigande ålder. När vi blir riktigt gamla uppstår en särskild sorts ensamhet.

– Ju äldre vi blir desto fler generationskompisar tappar vi. Människor som har samma referenser och har levt i samma värld, som delar en djupare erfarenhet av hur det var att leva på till exempel 1930-talet eller 1940-talet.

De flesta äldre känner sig däremot inte ensamma, fortsätter Ingmar Skoog. Det finns också en myt om att svenskar inte skulle ha så mycket kontakt med sina barn.

– Men vi är grymt familjekära. I vår studie av 70-åringar träffade ungefär 60 procent sina barn minst en gång i veckan och hälften träffade sina barnbarn minst lika ofta. Ännu fler pratade med barn och barnbarn i telefon.

Ingmar Skoog tror att coronapandemin har påverkat äldre människors upplevelse av ensamhet negativt. Det hänger bland annat samman med att ju äldre folk blir desto vanligare är det att de bor själva. Att bo på egen hand är en riskfaktor för att känna sig ensam, och den riskfaktorn ökar på grund av covid-19. Tidigare kunde äldre personer träffa kompisar, gå på teater samt delta i kurser och i pensionärsföreningarnas aktiviteter.

Men restriktionerna för att minska smittspridningen har gjort att alla sådana mötesplatser har försvunnit.

– Det har stor betydelse för känslan av ensamhet. Mycket tyder på att ensamheten har ökat och att många har mått dåligt, det har till exempel varit mer telefonsamtal från äldre till olika jourlinjer.

Ingmar Skoog menar att det här var tydligast i början av pandemin. Då drogs alla 70-plussare över en kam. Sköra 90-åringar på äldreboenden klumpades ihop med 72-åriga maratonlöpare, och alla skulle stanna hemma.

– Som äldreforskare kunde jag snart se att tre fjärdedelar av alla som avlidit var personer som bodde på äldreboende eller hade hemtjänst. Under andra vågen var det sedan ingen som pratade om 70-plussare längre. Samma rekommendationer gällde hela befolkningen. Det tror jag var bra psykiskt för många av dem som är över 70, de blev en del av samhället igen.

I skrivande stund undersöker han hur mycket ensamheten faktiskt har ökat under pandemin. Ingmar Skoog har också varit upprörd över besöksförbuden på äldreboenden. Personer som bor på äldre­boende kände sig mer ensamma än andra redan före pandemin. Coronaviruset ledde inte bara till besöksförbud utan satte också stopp för sociala aktiviteter och gemensamma måltider. Han menar att förbudet var rätt i början, när kunskapen om viruset var låg. Men när smittan gick ned på sommaren fortsatte förbudet ytterligare ett halvår.

– Det är helt absurt! Det kunde ha tagits bort i juni. Man har tagit alldeles för lätt på förbudet, det är en allvarlig inskränkning i människors liv. Makar som varit ihop i 50 år får plötsligt inte träffa varandra längre. Medianöverlevnaden från det att du flyttar in på ett äldreboende är två år, då är ett besöksförbud på sex månader en stor del av ens återstående livstid.

Ingmar Skoog berättar även att de smittskydds­experter han har talat med är eniga om att besökare står för en liten del av smittspridningen. Han kan delvis förstå att besöksförbud infördes igen under virusets andra våg, men menar att en del besök hade kunnat vara kvar men skett mer sällan.

När det gäller konsekvenser av ensamhet under pandemin är han mer orolig för unga personer än för de äldre. Åldern 15–20 år är en kritisk tid då många träffar nya människor, dejtar och gör nya saker som bygger upp ens person och världsbild.

– Jag kan tänka mig att isolering påverkar det här negativt. Kanske blir man mer rädd för närhet eller för att ta kontakt med andra människor.

Ingmar Skoog upplever att samhället börjar få upp ögonen för betydelsen av ensamhet. Det pratas mer om att vi måste få bort den. Men han tror mer på en minister för psykiskt välbefinnande än specifikt för ensamhet, för att kunna lyfta flera saker som påverkar vår mentala hälsa. För att bekämpa ensamheten behöver vi framför allt att öka kontaktpunkterna mellan människor.

– Vi måste ha fler ställen där äldre personer kan träffas. Det viktiga är att kontakterna är meningsfulla.

Ensamhet är ett problem för samhället, menar Ingmar Skoog, och det behövs olika lösningar. Om känslan beror på social fobi kan personen behöva samtalsterapi. När kommuner upphandlar hemtjänst skulle de också kunna lägga in krav om att personalen måste ha tid att sitta ner och prata en stund med de äldre.

– Ensamhet är ett politiskt problem, men också något som angår oss alla, vi kan alla bli bättre på att säga hej till människor oftare och hålla kontakten med vänner och släktingar.

Simon, som vi träffade i början, tycker att det borde inrättas en myndighet för ensamhet i Sverige. Han tycker att det pratas för lite om ämnet, att det är stigmatiserat trots att många människor delar känslan. Myndigheten skulle kunna hjälpa folk att hitta olika föreningar eller andra sätt att bygga sociala kontakter.

– Ju lättare det blir att ta sig ur ensamheten desto större är chansen att man gör det. Förhoppningsvis går det att fånga upp folk innan de börjar må dåligt, säger han.

För honom har det inte blivit någon större skillnad i och med pandemin, eftersom han kände sig ensam redan från början. Han träffar vänner i mindre utsträckning och det finns färre saker att göra eftersom många verksamheter har stängt ner. Samtidigt var det här den första julafton som han inte kände sig ensam.

– I vanliga fall är julafton en fruktansvärt ensam högtid om man inte har någon att fira den med. I mitt fall firar jag inte ens jul, men det är den där känslan av att alla andra träffar släkten. Jag har alltid saknat en stor släkt. När min mamma levde åt vi något gott tillsammans och väntade på att julafton skulle ta slut.

Simon känner sig inte alltid ensam. Han har startat flera föreningar och jobbat på fritids, saker som fått honom att glömma ensamheten och depressionen.

– Så länge jag får göra något för någon annan mår jag bra.

Simon har valt att medverka i artikeln utan sitt efternamn.

Text: Jennie Aquilonius